Efter en mycket trevlig afton med Lena och Nina, två av mina kära vapendragare i klassen, tog jag en taxi hem i en undanmanöver från att behöva uthärda våndan vid bussbytet vid fridhemsplan då man alltid tillbringar de långa minuterna med att stå och tänka "prata inte med mig, prata inte med mig..." Jag har under kvällen lärt mig att tid är något man tillbringar och pengar är något man spenderar. Det tackar vi för.
Storyn för i kväll skulle egentligen handla om att jag efter en stund av den tryckande tystnaden som oftast råder i taxibilen när undertecknad är passagerare kastar fram frågan "Du som åker runt i stockholm en del, tycker du att stockholm är en vacker stad?"
Taxichauffören tycker att stockholm är en vacker stad, men folket i den, som vi hört så många gånger tidigare, är inte så trevliga. Då föredrar han folk från förorten, polen, Spanien och Sydamerika. De är de snällaste.
Jag säger, på temat städer, att jag gillar städer i allmänhet, men förälskar mig i Stockholm om och om igen. Han säger att Stockholm och Berlin är samma samma vad gäller människorna. Kanske är det därför jag trivs, för att man inte behöver vara snäll, trevlig och öppen hela tiden... det funkar liksom ändå...
När jag ska kliva ur bilen frågar han vad "spöke" betyder, han har lyssnat på P3 hela dagen och anat, men inte varit säker på ordets innebörd. Jag säger att det är samma sak som "ghosts, gengångare, de som går igen efter döden" han skiner upp. Jag vet inte riktigt varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar